Här har man gått omkring och trott att man har haft ungtupparna på behörig avstånd men några små skador senare så får jag väl så lov att erkänna att dom är ikapp och kanske även förbi.
Jag hade en riktigt bra vår där flera fina linjer fick se sig besegrade men ju mer jag klättrade desto värre blev problemen så när väl hösten och sändar säsongen kom va det dags för en högst ofrivillig vila, en vila som resulterade i fler skador och en allmän misär. Så medan grabbarna ringer in alla möjliga sänds så blir jag ständigt förnedra de dagar som kroppen väl känns ok för klättring.
Jag vet, jag är bitter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar